ecco87

Kopierar från ett annat ställe som jag skrev på, då jag inte orkar skriva nytt....

Har kollat på filmen "a walk to remember". Jag ska aldrig se den igen

Filmen får mig att tänka på hur ensam jag känner mig.... Jag är som Jamie, helt osynlig, jag existerar inte i vissa människors ögon, ingen kan se mig för den jag är

Jag saknar allt det där många andra har, riktiga vänner som finns där i vått och torrt, en pojkvän som älskar mig mm.
Alla mina vänner sviker mig, alla bara går sin väg och struntar i mig.

Jag hade 3 riktig bra vänner, en från min gamla ridskola, en till kompis som betydde allt för mig och sen även min gammla kombo från gymnasiet. Jag saknar dom något fruktansvärt, det var vänner som ställde upp i vått och torrt och dom betyder fortfarande oerhört mycket för mig även om dom kanske inte inser det själva.

Jag vill ha dom där vännerna som man kan prata med allt om, prata gamla minnen, ha roligt tillsammans med. Jag har TVÅ vänner, den ena har jag inte kännt speciellt länge och den andre är en gammal vän som jag lärde känna på gymnasiet. Men vart tog alla mina andra vänner vägen som jag kännt i nästan 10 år?

Men det saknas något, en pojkvän... Det finns en kille som jag verkligen gillar. Han är snygg, vältränad, trevlig, åker skidor och är riktig kvinnotjusare (tyvärr). Han har allt JAG vill ha, både till det yttre och det inre Jag vet att det är helt omöjligt för mig att få honom.
Jag t.om drömmer om honom natt som dag, önskar att det vore vi två. Blir ledsen när jag ser han springa runt med massa andra brudar.

Visst han kanske inte är mycket och ha, men ändå så faller jag för det omöjliga. Det är inte ovanligt när det gäller mig...

Jag har ett jobb jag verkligen inte trivs med. Även där börjar allt gå utför, dom vänner jag hade där behandlar mig som luft. Jag vet inte ens vad jag gjort dom...

Hade jag inte haft skidåkningen och hästarna hade jag nog gått under för länge sen.

Så här liten,ledsen,ensam och övergiven känner jag mig just nu.....