ecco87

Satt och läste på Familjeliv om en tjej som blivit gravid och pappan vill absolut INTE veta av barnet. Nu hade hon dock inte använt previtivmedel på ett tag vilket resulterade i en graviditet, så jag kan förstå pappan att han känner sig lurad. 

ALLA vuxna människor vet att previtivmedel inte är 100% säkert (förutom kondom då) och kan sluta i en graviditet.

Om jag nu går till mig själv, jag vet inte hur jag skulle resonera i den situationen om jag vart gravid trots p-piller och pappan inte ville veta av barnet. Psykisk skulle jag ALDRIG klara en abort, jag skulle klandra mig själv väldigt, väldigt länge och må psykiskt dåligt. Självklart vill jag att mina barn ska ha en pappa också, inte nödvändigtvis under samma tak men att han finns där för dom, precis som min pappa gjort.

Alla pratar om att varför ska man tvinga pappan att bli pappa, men varför ska pappan kunna tvinga mamman att inte få bli mamma? Visst det är barnet man måste tänka på i första hand, det är barnet som är viktigast. Men vad säger att inte pappan kommer dra när barnet är fött och vad säger att inte pappan vill ha barnet när det väl är fött?

Jag är ett skilsmässobarn, jag har inte tagit någon större skada av det. Då har mina föräldrar bott väldigt långt ifrån varandra, det enda som var jobbigt var att jag saknade pappa en hel del. Men då hade mina föräldrar en väldigt bra kontakt med varandra och höll samas, jag var/är högt älskad av båda två.

I dagens samhälle är det mer ovanligt att mamma och pappa bor under samma tak än att dom är skilda. Det är så samhället ser ut, inget fel med det tycker jag. Föräldrar ska inte hålla ihop för sina barns skull, det slutar bara i att barnen mår sämre och föräldrarna med.

Det är en svår fråga, jag kanske återkommer senare ikväll med fler tankar om detta ämne.

Men jag hoppas att jag själv inte hamnar i den sitsen. =O